Varför använda motorn när man kan knuffa på själv? Driva löpbandet för egen maskin? Närmast svimma och spy på kuppen?
Gårdagens TMI-pass på F&S bjöd på en för mig helt ny intervallövning: ”putta bandet”. Grymt effektivt kan jag lova!
(Filmen är inte från vårt pass, men rörlig bild beskriver så mycket bättre än ord.)
testar utdrag Läs mer
När väckarklockan ringer 5:30 för inplanerat morgonpass och regnet studsar i kaskader mot stenläggningen utanför hotellrummet. Den känslan. När man rundar husknuten och nordan slungar regnvåta löv i ens ansiket. När ljuset från gatlyktorna svajar i kastvindarna. När vattnet forsar över blanksvart asfalt och skorna är plaskvåta efter ett tjugotal steg. Då är man så sjukt nöjd med att man inte viker ner sig. Att man orubblig snurrar runt i Lidingös villakvarter. Ett tag. Tills man efter en knapp halvtimme hackar tänder, svär, skiter i sina intentioner och styr tillbaka för en kokhet dusch. Ibland är det f-n ok att kasta in handduken.
Änderna lyfter med vinande läten från stubbåkern. Likt hundra små reaplan. Uppskrämda från sitt spillsädsdignande frukostbord av en rullande vålnad som materialiserar sig ur morgondimman. Mylingen drar vidare längs landsvägen. Jagar upp duvor i svajiga elledningar och skränande måsar från … Läs mer
15 sekundmeter. Oäten på morgonjoggen känner jag mig tunn som ett rö i den styva kulingen. Kommer jag att tappa greppet om bohusgraniten vid Stångehuvud? Tumla likt ett klot hamnsenap i Gamlestans vindtunnlar? Klarar mig. Landar rufsig i pensionatets frukostmatsal och rullar ut därifrån allt annat än ett rö.
Jag läste motionsspår. Tog tunna plattlöparskorna. Blev rätt överraskad när terrängen (eller för den som vill; trailen) stavades med stort T. Knixig och trixigt. Klippigt och stenigt. Blött och kuperat. Själen blev glatt överraskad. Fötterna mindre glada. Belöning för samtliga: västerhavblänk mellan Bovallsstrands sjöbodar i solnedgången.
I en klassiker ingår en Vansbrosimning. Så ock i den betydligt beskedligare ICA-versionen, som ju jag i ett något svagt ögonblick fick för mig att jag skulle genomföra. I ärlighetens namn antog jag den (modesta) utmaningen av ett huvudsakligt skäl: jag skulle tvingas simma. Min absolut svagaste gren. Alla kategorier.
Den 25 juli gick starten. Jag har aktivt hållit för öronen och vägrat lyssna på det startskottet. Men:
Bildbevis!
Mina (och dotterns – det moraliska stödets) fötter i bassängen i Enköpings simhall. Tusen jäkla meter! Det var inte vackert. Det gick inte snabbt. Jag fick nackspärr, kramp i vänstertårna, femtioelva kallsupar (ok två, men det kändes som femtioelva) och klorkliande knäveck. Men. Tusen jäkla meter!
Två tusen kvar. Och vet ni, det kommer jag att fixa innan simmomentet måste vara avklarat den 4 september. För ärligt. Det var inte fullt lika illa som jag trodde det skulle vara. Jag var inte fullt lika kass som jag befarat. Jag kan simma!
Loj. Min träning de senaste månaderna har varit just så. Loj. Lugn. Närmst maklig.
Gårdagens runda på montainbike utgjorde inget engergisk undantag. Jag betraktade min kvällslånga skugga som gled fram över skördeklara vetefält och filosoferade över sensommarens härlighet: blommande ljung som ger den ljuvligaste honung och rodnande äpplen som snart, snart kan bli knäckig paj. Att njuta av mörka kvällar under de kulörta lyktorna på verandan. Med infravärmen påslagen.
Loj träning passar dessutom perfekt för lyssning. I går gjorde Ingmarie mig sällskap. Bildligt talat. Hon fanns i mina öron via Swimrunpoddens intervju. Just swimrun är inget jag går igång på, men det gör jag däremot på Ingmaries sköna inställning till träningen och livet. Ta dig tid att lyssna under en stilla augustisväng i löparspåret!
blogg@bureborn 