I en klassiker ingår en Vansbrosimning. Så ock i den betydligt beskedligare ICA-versionen, som ju jag i ett något svagt ögonblick fick för mig att jag skulle genomföra. I ärlighetens namn antog jag den (modesta) utmaningen av ett huvudsakligt skäl: jag skulle tvingas simma. Min absolut svagaste gren. Alla kategorier.
Den 25 juli gick starten. Jag har aktivt hållit för öronen och vägrat lyssna på det startskottet. Men:

Bildbevis!
Mina (och dotterns – det moraliska stödets) fötter i bassängen i Enköpings simhall. Tusen jäkla meter! Det var inte vackert. Det gick inte snabbt. Jag fick nackspärr, kramp i vänstertårna, femtioelva kallsupar (ok två, men det kändes som femtioelva) och klorkliande knäveck. Men. Tusen jäkla meter!
Två tusen kvar. Och vet ni, det kommer jag att fixa innan simmomentet måste vara avklarat den 4 september. För ärligt. Det var inte fullt lika illa som jag trodde det skulle vara. Jag var inte fullt lika kass som jag befarat. Jag kan simma!