15 sekundmeter. Oäten på morgonjoggen känner jag mig tunn som ett rö i den styva kulingen. Kommer jag att tappa greppet om bohusgraniten vid Stångehuvud? Tumla likt ett klot hamnsenap i Gamlestans vindtunnlar? Klarar mig. Landar rufsig i pensionatets frukostmatsal och rullar ut därifrån allt annat än ett rö.

Hjortron – ännu omogna – likt gyllene juveler mellan skvattram och ängsull. Manshög, guldskimrande kruståtel som kittlar kinden i farten. En guldgul tröja (nåja, neonskrikgul) på löparen vars skor sjunker ankeldjupt i skogstjärnens torvbräm.  Det finns mycket som förgyller en kvällsrunda på latitud 63.

…när jag vill vara mig själv för en stund. Mitt allra löplyckligaste själv.

Alldeles, alldeles snart slutar jag på mitt gamla jobb och går på semester. I den bästa av världar borde det innebära långsam nedtrappning och mindre och mindre att göra. Men i min nuvarande värld betyder sommar lantbruksmässor på annan ort = kommunikatören gasar järnet längs målrakan.

Veckans morgonjoggar gick dock i allt annat än 180. Klockan 5:30 (utan träning blir jag galen och alla andra tidpunkter var fulltecknade) är kroppen lite segstartad. Men å andra sidan är upptäcktslöpningar i (nästan) okända städer som vackrast när omgivningen gnuggar sömnen ur ögonen.

Ser ni var jag sprungit?