Kontrastverkan

Från detta.

Varsamma steg över spruckna klipphällar. Blicken fäst mot horisonten där solen sakta sänker sig i krusat Västerhav. En årsgammal truts skri över Gullmarn. Saltmättade vindilar som leker mot kinden. Tångdoft. Frihet.

lysekil_hlab

Till detta.

Tassande steg på mossmjuk stig. Grönskimmer. Granars barriga smekningar mot bara armar. Höstens tystnad, så kompakt att den nästan går att ta på. Det luktar av jord, av fukt, av skog. Frihet.

skog

Kanske är det inte de vida vidderna som gör mig lyckligast. Eller den djupa skogen. Utan kontrasten.

Annonser

9 thoughts on “Kontrastverkan

  1. Ah, löparpoesi igen, som balsam 🙂 Härligt beskrivet och en nog så riktig iakttagelse. Det vi vet alla som läst vår Alfons Åberg hur viktigt och rätt det den analogin är. ”Om det var roligt varje dag visste man ju inte att det var roligt” o s v.

  2. Ja, nog tycks du på många sätt ha hittat rätt i ditt löparliv. Och eftersom jag gissar att dina upplevelser delvis handlar om igenkänning och själslig identifikation, så har du kanske svårt att tröttna på dina landskap (med mindre än att du tröttnar på dig själv?)

    Av de två förföriska bilderna med dito poetiska beskrivningar lockar mig spontant skogens tystnad mest, men långvarig vistelse där skulle förstås samla längtan efter en befriande öppning, om så bara i form av ett kalhygge (som jag har en pervers dragning till), eller någon annan överraskning, ett ödehus, en slaktplats efter tjuvjakt, en pluton marscherande infanterister, eller bara ett annat troll. Ju mer jag försöker sätta fingret på vad jag går igång på i naturen eller i stan, desto osäkrare blir jag. Kontrastverkan? Ja, absolut, men inte bara i fråga om helheter utan kanske ännu mer i smått. Anakronismer och maplaceringar. Ofta oväntade minnesfragment. Aningar av något annat. Fösta höstdagen i juli eller sista sommardagen i oktober. Ett gympande sällskap (till låten ”Vilken härlig dag”) på en passerad brygga under en roddtur i skärgården…

    • Totalt tröttnad skulle jag antagligen inte drabbas av, men väl bindhet. Ser jag något för jämnan, så ser jag till slut igenting. Hur bedövande vacker omgivingen än är.
      Det oväntade och det som skaver mot en vacker kuliss tillför onekligen en extra dimension (fast vid kalhyggen drar jag gränsen). För mig krävs en välbalanserad komposition för att jag ska hamna i totalt flow. Horisonten får inte vara helt obruten. En kobbe i det gyllene snittet gillas. Eller en förgrund som ger förankring mot vidden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s