Första passet på Szalkaisäsongen och jag busar redan. Eller jag förexten, det var kroppen som löpte amok. På ett synnerligen schysst sätt.
Lugn distans tyckte tränaren. Sådär en 5:45 översatt till mitt ”normaltempo”. Sprang iväg, eller snarare, flöt iväg nedför backen. Motståndslöst. Löpning när den är som bäst, med fötterna svävandes strax ovanför asfalten.
Kastade ett öga på klockan när jag stannade för löpskolning efter dryga 7 K. Medeltempo 5:15. Pulsen låg på väntad nivå för just den farten, men det kändes inte i kroppen. Den var mer inne på linjen: en promenad i parken.
Kände mig som Nike från Samotrakhe när jag segerrusig dansade uppför backen. Buren av kraftfulla vingar, huvudlöst glad över att jag kan springa.
……………………………………………………………………………….
blogg@bureborn 
Åh. Åh. ÅH!
Jag är så avis, och så glad, för att du prickade ett sådant pass. De är de allra, allra bästa!
Jag hoppas, hoppas, hoppas att det inte var ett ”och imorgon är jag sjuk-pass” utan ett ”jag har hittat en ny nivå i träningen-pass”
Kan vi inte bestämma det?
Nix: Är jag inte lite snorig….
Klart att jag nådde en ny nivå! Och hädanefter ska jag alltid, alltid ladda med plättar. En timme före träningen. För att vara på den säkra sidan.
Som numera nykter löpare får jag bara glädjas åt andras beskriving av ruset. ”Nej tack, det ska inget vara för mig.”
Du kan bli farlig framåt juni…
Åhhhh, så underbart härligt det låter! Över asfalt svävande fötter är ren och skär poesi!
Övning ger färdighet! Kanske dags att öppna träningsschemat som Master Sz har knåpat ihop… trodde det var vilovecka och inte bara EN vilodag… 🙂
Wow! Åh, så glad jag blir!! Vilket pass, löpning när den är som bäst 🙂 Grattis, eller vad man nu kan tänkas säga!
Jogga: Lugn bara lugn, snart tar du en sil tilslammans med oss andra…
Benet: Tillräckligt poetiskt för att man ska få Nobelpris? För ett sånt i löpning finns väl?
Mia: Nehej du, jag tycker du ska hålla tassarna borta tills ditt trainingcamp är klart. Annars lär du upptäcka hur busig du är.;-)
Karin: Grattis känns rätt lämpligt, faktiskt! 🙂
Jag noterar med tillfredsställelse att du följer mitt informella råd under inlägget ”Klåda i kalufsen”: Att låta kroppen bestämma farten. Du vet kanske inte hur bra du är.
Å andra sidan blir jag förbryllad över skillnaden mellan känslan och pulsens kalla siffror. Som icke-pulsklocksinnehavare slipper jag välja mellan dessa två herrar.
Hur som helst har pass av detta slag ett egenvärde bortom Szalkai. Bara att ta emot och tacka.
Jumper: Man kan ju alltid hoppas på att jag underskattar min förmåga! (Fast jag tror ändå det var plättarna…)
När jag funderar närmare på saken inser jag att jag nog rätt ofta följer ditt informella råd. Åtminstone när det gäller distanspassen. Och långpassen. Men jag brukar försöka vara mäster Sz råd lydig när det gäller kvalitetspassen. Har jag för mig…
Det där med pulsen är lite underligt faktiskt. Men under löpning är jag sällan kluven, jag springer bara. Hur pulsen har legat kontrollerar jag först när jag kommer hem. Mest för att med tiden kunna se om det blir ngn skillnad.
Har planerar på att snegla på pulsen under kvalitetspassen framöver, men eftersom jag hittills bara tyckt det är meckigt kanske jag avstår.
Det måste helt enkelt varit underbart;)
Lena: Känner mig fortfarande lite hög! Ett sånt där pass som man kan ta fram ur minnesgömmorna den dag det går tungt.