Löpteknik irl. Test 5.

tuss

Gula solar lyste i fjolårsgräset. Vände sina små ansikten mot den större kusinen på himlen. Inte fasen kan man koncentrera sig på kadens och benhopvecklingar då heller! När blicken smeker marken på jakt efter fjuniga blåsippsknoppar och skogsduvekutter fyller öronen. Nä, då ids man inte bry sig om om fötterna är piano eller spända som fiolsträngar.

Sinnet har fullt upp med annat. Som att se.

sparr

Och studsa till vid anblicken av avspärrningen. Mord?! I Lillkyrkaskogen? Självklart inte. Bara årskurs som tre bedriver vetenskapliga studier i skogsbacken. Kanske ska de räkna myror på måndag. Eller barr.

Det var bara två veckor sedan jag gick på löpteknikkurs, men redan har lärdomarna bleknat. Det är svårt att lära gamla hundar (tror jag är en sorts terrier) sitta, i alla fall på annat sätt än de suttit förut. På en långrunda med vårkänslor är det hart när omöjligt. Då vill vovven bara jaga solfläckar i björnmossan.

solkysst

Annonser

5 tankar om “Löpteknik irl. Test 5.

  1. Har man löpningen delvis som en ventil och delvis som en stor njutning blir det ju kanske lite fel att vinkla om och plötsligt alltid bara tänka teknik… kanske blir man lite berövad på upplevelsen då. Men kanske har du omedvetet redan gjort justeringar på steget? Och om inte har du ju många år på dig att göra det (om du vill).

  2. Förstår fuller väl om de där små gulingarna sabbar löptekniken. Vore jag i dina löparskor skulle jag nog sätta mig ned i skogsbacken och göra det som tjuren Ferdinand brukar göra varje julafton.

    Här dröjer nog tussilagon ännu några dagar. Snötäcket vi fick för ett par dagar sedan måste få tina bort först.

  3. Snorkkis: Alldeles sant! Löpning är inte (längre) särskilt förknippat med prestation för min del, och då känns saker som löpteknik, löpstyrka och annat inte lika prioriterat – och rätt njutningsstörande. Ena stunden i alla fall. I den andra tycker jag det är rätt roligt att testa vad som händer när jag försöker slappna av i axlarna. Velmaja är vad jag är!
    Oliver: Gjorde nästan en Ferdinand i en varm tallbacke. Lutade ryggen mot skrovlig bark och knaprade på min medhavda energikaka. Ingen train low compete high för mig alltså.
    Anneliten: Jag har också varit helt inne på din linje, men efter att ha sett mig själv springa på film är jag inte lika säker längre. Väljer att leka lite med steget ett tag till, för att se om mina hälsenor skulle uppskatta mindre spända fotisättningar. Men det finns förstås en risk att ngt annat istället börjar bråka. Som knäna.
    Andreas: Eller hur!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s