Jag älskar att upptäcka nya ställen springandes. Tassa för mig okända stigar, där det gömmer sig överraskningar bakom varje krök. Drömmer ofta om nya löpande ävenflykter (äventyrliga utflykter) i outforskad terräng.

Men jag är också bekväm. Gillar det enkla i löpningen: att bara knyta på mig skorna och kuta iväg. Och det görs ju bäst direkt utanför den egna ytterdörren, vilket begränsar variationen i löprutterna. I den bekvämligheten ingår också att inte ständigt behöva fundera på vägvalet. Ibland är det skönt att följa gamla, invanda spår.

”Min” skog har dock länge haft sin begränsning, och bara gett åtta kilometer invand stiglöpning. Ett virrvarr av djurstigar erbjuder visserligen oändliga valmöjligheter, och jag idkar då och då ”rådjurslöpning”. Jag ger mig ut längs ibland knappt synliga spår i mossan och ser vart jag hamnar. Ofta på mycket oväntade ställen. Djur har helt uppenbart andra mål i livet än människor.

Rådjurslöpning är oerhört roligt men varken särskilt bekvämt eller enkelt. Kräver påkopplat lokalsinne. Men nu har jag och sambon rått bot på rådjurskaoset, valt vissa stigar framför andra och snitslat oss en bana i spenaten. Med löpning i kringelikrokar får vi ihop tio kilometer i hemmaskogen. Och hoppas att rådjur, älg, räv och hare i sinom tid väljer samma väg som vi. En något mer vältrampad stig vore välkommet på sina ställen.